Awful drip night

Sista natten i nattjoursveckan var jag riktigt trött. Inte en blund på tre nätter och natten dessförinnan varit uppe fyra timmar för att hämta upp en bebis. Och min dagsömn är aldrig lika bra som min nattsömn.
Och precis som man tycker att man börjar bli bra på något fallerar det.
Jag fick inte in en enda PVK på hela natten.
Och det var många som skulle sättas, och de behövdes verkligen allihop. Efter att ha försökt hur många gånger som helst, försökt få dit narkosläkaren (som stod upptagen på en operation med oväntade komplikationer), blev jag till slut tvungen att be bakjouren komma in. För att sätta infart. Då känner man sig inte som världens bästa doktor direkt...
Men som sagt, man börjar ju inte heller träna på de lättaste. Det här är ju små bebisar där typ alla bra kärl redan är använda. Har försökt  höja min egen moral genom att kolla en massa youtube-klipp på PVK-sättning. Hoppas det hjälper.

Små privata sjukhus

Australien har allmän sjukförsäkring så att alla medborgare ska få den sjukvård de behöver. Dock uppmanas alla att ta en privat sjukförsäkring och det finns regler som gör att man sparar pengar på att ta den så tidigt som möjligt. Beroende på hur man valt att utforma sin sjukförsäkring ingår olika saker. Om man tillhör medel- eller höginkomsttagarna har man i regel en privat sjukförsäkring. Detta gäller även vård under graviditet och förlossning.
Det finns många mindre förlossningssjukhus i WA. En del allmänna som är små eftersom de ligger långt bort, men även många små privata enheter. Om man har råd är det där man vill föda om man inte har en komplicerad graviditet. När man ringer sjukhusen får man ibland höra reklamslingor som talar om hur fantastiska de är och att de även har en neonatalavdelning. Det låter ju bra.
Den här veckan har vi fått flera barn från sådana enheter. En av dessa, en fullgången bebis, normal graviditet och förlossning, elektivt kejsarsnitt hade utvecklat en andningsstörning ett tag efter förlossning. Åtminstone uppmärksammades den först några timmar efter förlossningen. Bebisen hade ökat andningsarbete och gruntade. Den fick då komma till den fina neonatalavdelningen och fick ett saturationsövervak. Precis som de flesta andra sjuka bebisar blev den inte så mycket friskare av det utan låg i några timmar till och gruntade och blev sämre. Man insåg att det kanske behövde mer vård som man ringde transportteamet. I väntan på detta fortsatte bebisen att grunta, fick lite extra syrgas vilket ju i alla fall gjorde saturationsövervaket nöjdare. När NETS kommer på plats är den för sjuk. Får äntligen CPAP men är väldigt trött, behöver massor av syrgas och det slutar med att bebisen hamnar i respirator och kommer till oss. Där fick jag äran att ta hand om den hela natten.
Jag kan inte låta bli att undra vad som hänt om den här lilla vännen fått CPAP direkt.
Och så undrar jag hur man kan vilja föda sitt barn på de här sjukhusen. Och betala extra för det.

Nattjoursvecka

Första nattjoursveckan. Jag jobbar fyra natter i rad 18-8.30. I varje ända är jag dessutom NETS jour. I teorin skull det kunna bli sju natter i rad. Det blir inte mycket annat än att sova och jobba då. De två första nätterna har jag dessutom inte sovit något alls. Dels har det varit mycket att göra, men framför allt beror det nog på att jag inte riktigt kunnat slappna av eftersom jag inte riktigt känner att jag har koll på läget. Av de 25 platserna på avdelningen är 10 intensivvårdsplatser. I natt hade jag 8 barn där. Två av dem kom under passet. En med ett stort subgalealt hematom efter 5 klocksläpp och en tang och en annan men en allvarlig PAS. PAS-bebisen höll mig vaken. Stod på gränsen till intubation hela natten men blev lite bättre fram på morgonkvisten. Precis lagom till att bakjouren kom in. Och det känns ju inte så kul...

För övrigt börjar jag känna att det här med att  sätta en pvk är ju inte så svårt. :-D

On-call

Jag är on-call för NETS. Det har jag varit sedan i lördags morse och nu är det söndag lunch. Ingen har ringt. Skönt! Jag har gärna lite mer klinisk uppfräschning innan jag åker ut till ett avlägset sjukhus och ska vara den som kan. Det skulle passa mig utmärkt om jag slapp åka ut den här helgen.

Men tänk om de har ringt och inte fått tag i mig? Tänk om det var dålig kontakt när jag var på båten igår. (Fast då fick ju Christian tag i mig hela tiden.) Men tänk om de ringde i natt och inte fick kontakt med min telefon. Vi har dålig mottagning i huset. Tänk om de är jättearga på mig för att jag inte svarade! Eller att de inte har mitt telefonnummer på rätt ställe?

Hmm. Jag behöver nog öva lite på mitt förhållningssätt till att var on-call. Jag har ju till exempel 21 timmar kvar på det här passet.

Lite bakgrund

Min arbetsplats består egentligen av tre ställen, 6B, King Edward och NETS. 6B är en avdelning på Perths stora allmänna barnsjukhus. Ett sjukhus som börjar bli lite till åren och ska ersättas med ett nytt i slutet av året. Här finns plats för ungefär 30 sjuka bebisar. Här ligger hjärtbarnen, kirurgbarnen och lite större (>32v) är födda någonstans i WA och visat sig vara för sjuka för den enheten.
King Edward är Western Australias största förlossningssjukhus. Det är ett allmänt sjukhus där många Perthbor är födda. Neonatalavdelningen är den enda i WA som tar emot barn födda före 32 veckor GA. Ett upptagningsområde på ungefär 2,6 miljoner människor utspridda på en yta ca 5,5 gånger Sverige. Det finns plats för upptill 100 sjuka bebisar varav 30 intensivvårdsplatser. King Edward är det sjukhus där jag har varit hela tiden jag forskat på heltid. Där känner jag på läkare och sköterskor och känner mig hemma. Mellan 6B och King Edward går det utmärkt att gå (om man är svensk), ta cykeln (ca 5 min), åka bil eller få skjuts av ambulansen. Det tredje stället är NETS. Neonatal transport service. Det har sin bas vid 6B och har som uppgift att transportera alla sjuka bebisar som behöver det. Oftast med ambulans, men upptagningsområdet är hela WA så det förekommer transportflygningar på  4 timmar. Enkel resa. NETS transporterar även bebisar inom hela Australien och även utomlands.

Den här veckan har jag varit två dagar på 6B (lätt kaotiskt) och två dagar på intensiven på King Edward (som att komma hem, OK det var ganska lugnt) och till helgen är jag jour för NETS i två dygn. Som registrar (ST, jag har fått kliva ner och jobbar på samma nivå som pediatrik ST), går man på "roster", ett rullande jourschema som sträcker sig över fyra veckor. På de fyra veckorna jobbar man totalt 7 nätter (18-8.30), 7 dagar (8-18.30) och har 14 dagar "ledigt". På en del av de "lediga" dagarna är man on-call för antingen NETS eller för att rycka in om någon är sjuk på någon av enheterna. Inga schemaönskemål. Men om det är ont om folk (som det är nu) blir det fler dagar.
Idag är jag ledig. Så då blir det forskning. Och en lunch i parken med Christian och Herman 😃

Nog det galnaste stället jag varit på

Så, andra dagen till ända. Det här är nog det galnaste ställe jag varit på. Det känns som att allt ska hända på en gång. Remisser, intubation, PVK in, blodgaser ska tolkas, doseringar ska ändras. Samtidigt som ronden pågår för ett annat barn. Som man ju också ska ha koll på. Helst. Och mitt i alltihop ringer NETS telefonen. Då är jag ansvarig för att koordinera en transport av en sjuk bebis från ett mindre sjukhus. Jag har alltid tyckt att det är lite överdrivet stressigt i alla amerikanska sjukhusserier, men efter två dagar här tvekar jag. För det här känns ungefär som ER.

Känner mig trots allt rätt nöjd efter dagen. Har lyckats få in en PVK på en bebis, lärt mig hur jag koordinerar en transport och börjar skapa mig någon slags idé om hur jag ska få ordning på kaoset och skapa mig kontroll.
Synd bara att jag ska till ett annat ställe imorgon....

Ny på jobbet

Jag minns när jag var kandidat på SöS i mitten av 90-talet. Landstingspyjamasen var då en bristvara och inget privilegium som kandidater kunde åtnjuta. Utom möjligen på akuten. Det kom jag att tänka på när jag min första morgon på nya jobbet direkt hamnade vid en bebis som försämrats under natten. En två-kilos bebis som tidigare blivit opererad. Buken uppsvälld och sekretion från naveln. Fistel? NEC? Omphalit? Barnkirurgen hade kommit direkt på morgonen. Hon hade sin långärmade kavaj på sig och stod och klämde på buken, utan handskar. Serös vätska kom ut ur naveln. Hon torkade bort det med kompressen som tidigare legat över naveln. Jag tänkte att om det inte var någon infektion ännu så kanske det var det snart, men kände mig alldeles för ny och grön för att påpeka något. Jag tänkte att det nog inte är så smart att sin första dag komma och tala om hur andra borde göra. Doktorerna här verkar älska sina privata kläder, även om de flesta är duktiga på att bära kortärmat. Jag försökte en stund senare be om att få "scrubs" att jobba i. Du måste inte ha det. Men om du verkligen vill kanske du kan slinka in på operation och ta några där. Om ditt kort släpper in dig. Nej, just det. Något passerkort hann jag ju inte fixa den första dagen.
Det var för mycket att göra.