Känsla av att kunna något

Nu har jag gjort min sista dag på den undangömda plats i sjukhuset som kallas 2 West. Att  vara där har gjort mig lite sur och klagande på ett sätt som jag inte riktigt gillar och som jag inte känner igen mig i. Nu är det i alla fall klart. Sista dagen blev dessutom riktigt bra. På grund av hög belastning på sjukhuset ficka jag ronda de 27 barnen själv. En skön känsla av att faktisk veta vad som behöver göras och kunna ha en egen grundad uppfattning infann sig. Sedan kunde jag hjälpa till i intensivvården med ett hjärtultraljud på en nyfödd 23 veckors bebis. Sedan valde inte mindre en tre tvillingpar att se dagens ljus på King Edward den här dagen. De sista av de tre var 27 veckor gamla och då behövdes förstås ett par extra händer. "Min" bebis kom igång med andningen efter några minuters inblåsningar och jag tog ner den till intensivvården på CPAP. Efter att jag fått in en infart (nu kan jag!) gjorde det tilltagande syrgasbehovet att vi beslutade om intubation. Även det fixade jag utan missöden. När jag gick hemåt kände jag att jag trots allt faktiskt kan klara av en hel del. Förhoppningsvis får känslan hålla i sig över kommande 7 nattjourer också :-/

Flera på rad

Den här veckan har jag haft turen (eller hur man nu ser det) att träffa två nyfödda barn med defekt slutning av bukväggen, gastrochisis. Det betyder all tarmen inte ligger inne i buken utan att en del hänger ut genom ett hål bredvid naveln när bebisen föds. Det föds ungefär sex stycken om året i Western Australia och nu kom det två på samma vecka. Den ena var jag med om att ta hand om på förlossningen och den andra transporterade jag från King Edward till PMH. Det är risk för aspiration (att bebisen får ned maginnehåll i lungorna), infektion och stora vätskeförlusten (eftersom inte tarmen är skyddad av hud). För inlärning är det perfekt när de kommer i par. Nu känns det som att jag har full koll på hur jag ska ta hand om dem (vilket jag ju inte har, men känslan är bra ;-).

Rondarbete och handskrivna journaler

Jag upptäckte att jag inte skrivit något om hur vi rondar här. Kanske för att jag nog gjort det så länge nu att jag inte reflekterar över det längre. Ofta är vi ett gäng som rondar; consultant (dvs neonatolog/överläkare), senior registrar ( mer senior ST-läkare), registrar (ST-läkare), coordinator (Specialistsjuksköterska som har ansvar för 15-30 bebisar) och sedan kanske en medicine kandidat eller två. Den som inte nödvändigtvis är med är sjuksköterskan som tar hand om bebisen. Hon eller han kan mycket väl vara på fikarast.
Vi går igenom vilken gestationsvecka bebisen hade när den föddes, vilken den har nu, födelsevikt och aktuell vikt, hur mycket vätska eller mat bebisen får, vilket andningsunderstöd och vilka mediciner. Övervakningspappret gås igenom. Allting skrivs ned, för hand, i en pärm som förvaras bredvid barnet. Oftast är det registrar eller senior registrar som skriver. Förhoppningsvis läsligt men framför allt väldigt fort. Snabbt diskuteras om några ändringar ska göras. Efter ca 5 minuter går vi vidare till nästa barn.
Trots att det går så fort (vilket är nödvändigt, med ca 30 barn att ronda skulle 10 minuter/ barn ta 5 timmar), känns det faktiskt som att vi får med allt för det allra mesta. Om inte brukar ansvarig sjuksköterska se till att registrar får frågan om hur den mest besvärliga frågan ska lösas lagom tills Överläkaren har gått därifrån...

2 west

Jag har inte fått världens roligaste schema den här tre-månaders perioden. Jag är en av de två personer som får ta de pass som blir kvar om någon vill vara ledig. Om ingen vill vara ledig så är jag på avdelning 2 west. Här ligger bebisar som mår ganska bra. för tidigt födda som ska växa till sig lite innan de kan gå hem, barn till mammor med missbruksproblem som behöver trappas ned från sitt morfin innan de går hem och barn som bara behöver lite mer övervakning innan de kan skrivas ut. Det som är bra med det är att jag jobbar lite mindre, jag har inte så mycket nätter, och jag får ofta ronda de ca 20 barnen själv. Det är förstås väldigt roligt att få vara lite mer självständig. Det tråkiga är att jag egentligen tycker att intensivvård är betydligt mer spännande och att vi ofta har rundat klart omkring 10 på morgonen. Efter det gäller det att hitta något vettigt att göra.
Om jag har tur är det riktigt mycket att göra på de andra avdelningarna. Då kan jag hjälpa till där. Eller så hittar jag något hjärtultrljud som behöver göras. Det känns också vettigt. På onsdagar har vi undervisning. Då går två timmar bort.
Annars är det väldigt långt tills klockan är 18 och jag kan gå hem.

Jourrum

Äntligen uppenbarade sig möjligheten att vila en stund på en nattjour. Jag styrde stegen mot "jourrummet", dvs underläkarnas rum. Ett skrivrum med ingång direkt från korridoren med fönster i dörren, två datorer, ett antal odiskade kaffekoppar och två ihopfällbara tältsängar. Japp, två. Här delar underläkarna rum. Om den enes sökare piper vaknar båda. Inget handfat, ingen toalett. En skrubb!
Sängarna har sett bättre dagar. På mitten finns en stång så hur man än ligger finns den där och skaver i ryggen.
Lakan? Nope. Täcke? Nej!
Som tur var vet jag ju var avdelningens lakan finns, så det är ju bara att hämta. Problemet är förstås arr vi bara har bebisar som patienter här...

Efter en del försök med att få in en vilfåtölj på rummet samt att sova i forskningslabbet har jag till sist  konstaterat att bästa alternativet är att lägga den tunna madrassen direkt på golvet. Då slipper jag i alla fall stången.
Och om man var förutseende hämtade man lakan på operation. Där finns det för vuxna.

Annas Önskelista

ANNAS ÖNSKELISTA

• En hund (som ingår hund saker)
• En katt (som ingår katt saker)
• 2 kaniner (som ingår kanin saker)
• Ett marsvin (som ingår marsvin saker)
• En hamster (som ingår hamster saker)
• Spion saker
• Pengar

Min första lön

Jag har ju beklagat mig över hur mycket jag jobbar. Lite för mycket för att vara lagom. Kanske ytterligare för mycket eftersom jag även har forskningen hängande över mig på mina lediga dagar. När jag fick min första hela lön kände jag i alla fall att det fanns något positivt med det. Ungefär 60000 kr före skatt. På två veckor.

Ups and downs

Det är fantastiskt kul att börja jobba kliniskt igen. Även om det är väldigt mycket jobb. Men efter den Efter den första veckan fick min självkänsla sig en ordentlig törn. Som jag beskrev i "awful drip night" är jag ingen stjärna på att sätta infarter på sönderstuckna bebisar. Detta nådde även chefen för avdelningen.
Han tyckte därför att det var bäst att jag bytte sjukhus ett tag för att få bättre möjlighet att träna. Det lät ju som ett lysande förslag. Om man inte tar det för vad det är; Omplacerad på grund av inkompetens. Då känns det inte lika bra. Och det var precis så det kändes. Jag var inte kompetent nog att utföra mitt jobb. Därför blev jag förflyttad. Att jag sedan de första passen på KEMH skulle ha med mig en senior läkare på alla förlossningar gjorde ju inte saken bättre. Det kändes som att ingen längre litade på att jag kunde någonting. Och då slutade jag tro på det också. Jag kände mig som en helt usel doktor. Och det kändes som att jag inte lyckades med någonting.
Efter två nattjourer på KEMH somnade jag totalt utmattad och vaknade med hjärtklappning efter tre timmar. Och kände mig som världens sämsta doktor. Jag gav mig ut och sprang i hettan. Gjorde allt för att övertyga mig själv om att jag var en bra doktor trots allt. Jag lyckades inte. Jag åt lite choklad. Det blev inte bättre av det heller.
Det som till sist räddade mig den här dagen var tanken på att jag tillät mig själv att vara en ganska dålig doktor. En nybörjare som inte kunde så mycket men som i alla fall inte gjorde något farligt i övertro på sig själv. Jag lyckades vända min känsla av totalt misslyckande till en hyfsat avkopplad inställning till min egen ofullkomlighet.

Och just där och då vände det. Helt plötsligt började jag känna att jag faktiskt kunde något. Jag har pratat med föräldrar förr och jag har tagit hand om nyfödda barn som inte andas. Jag vet hur men gör. Jag började dessutom komma in i systemen. Jag visste hur jag skulle beställa ett prov och hur jag skulle skriva journal. Det gjorde allt mycket enklare. När jag sedan förstod att alla nya doktorer får gå bredvid och att jag i själva verket haft mindre övervakning än vad som är brukligt började självförtroendet återvända.

Jag kände också att jag hellre stannar på King Edward. Det är där jag kan få träna på det jag helst vill träna på. Ta hand om extremprematurer och få träna mina manuella färdigheter. Efter min första nattjoursvecka gick jag och pratade med chefen och fick som jag ville. Schemat lades om till min fördel.

Att jag forfarande inte får in alla infarter (även om jag nu faktiskt får in de flesta :-) får jag väl helt enkelt leva med.

hur mycket jobb som helst

Det är bara att konstatera. Schemat här är tuffare än det jag är van vid. Även om våra nattpass är längre (16-8.30) jämfört med passen här (18-8.30), så är det mycket tuffare. Här jobbar jag upp till fyra nätter i rad. Dagveckorna är sju dagar i rad 8-18.30. Det blir inte så mycket ork över till familjeliv då. Jag är väldigt glad över att jag åtminstone cyklar hem på 15 minuter. Hade jag haft en timme i trafiken hade jag väl knappt sett mina barn. Men det som jag just nu tycker är allra tuffast är att jag inte ens är riktigt ledig när jag är ledig. Av 28 dagar ska man jobba sju nätter och sju dagar. Det känns helt OK. Hittills har jag dock haft ca ett extrapass i veckan på grund av låg bemanning. Då blir det jobb 18 av 28 dagar. Inte heller så farligt. Sedan får man väl ändå räkna bort dagarna efter nattjour. Då blir det 20 av 28 dagar. Av dessa 8 kvarvarande dagar har jag varit jour ungefär fem. Då blir det tre helt lediga dagar på en månad. Jag känner nog att det är en aning för lite för mig.

Bara riskförlossningar

Min första natt på King Edward gick jag på min första kvällsrond på förlossningen. Det var ungefär 7-8 blivande mammor inskrivna. Jag tänkte att det kan inte bli så mycket att göra inatt. Jag kanske inte behöver gå på en enda förlossning. Sedan började man gå igenom listan. BMI 50, diabetes, tillväxthämmade barn, mamma som är drogpåverkad, en till mamma som är drogpåverkad, svår preeklampsi, v 30, vaginal sätesförlossning... Det är då jag verkligen fattar. På det här sjukhuset sker inga vanliga förlossningar. Allt är komplicerat.

Awful drip night

Sista natten i nattjoursveckan var jag riktigt trött. Inte en blund på tre nätter och natten dessförinnan varit uppe fyra timmar för att hämta upp en bebis. Och min dagsömn är aldrig lika bra som min nattsömn.
Och precis som man tycker att man börjar bli bra på något fallerar det.
Jag fick inte in en enda PVK på hela natten.
Och det var många som skulle sättas, och de behövdes verkligen allihop. Efter att ha försökt hur många gånger som helst, försökt få dit narkosläkaren (som stod upptagen på en operation med oväntade komplikationer), blev jag till slut tvungen att be bakjouren komma in. För att sätta infart. Då känner man sig inte som världens bästa doktor direkt...
Men som sagt, man börjar ju inte heller träna på de lättaste. Det här är ju små bebisar där typ alla bra kärl redan är använda. Har försökt  höja min egen moral genom att kolla en massa youtube-klipp på PVK-sättning. Hoppas det hjälper.

Små privata sjukhus

Australien har allmän sjukförsäkring så att alla medborgare ska få den sjukvård de behöver. Dock uppmanas alla att ta en privat sjukförsäkring och det finns regler som gör att man sparar pengar på att ta den så tidigt som möjligt. Beroende på hur man valt att utforma sin sjukförsäkring ingår olika saker. Om man tillhör medel- eller höginkomsttagarna har man i regel en privat sjukförsäkring. Detta gäller även vård under graviditet och förlossning.
Det finns många mindre förlossningssjukhus i WA. En del allmänna som är små eftersom de ligger långt bort, men även många små privata enheter. Om man har råd är det där man vill föda om man inte har en komplicerad graviditet. När man ringer sjukhusen får man ibland höra reklamslingor som talar om hur fantastiska de är och att de även har en neonatalavdelning. Det låter ju bra.
Den här veckan har vi fått flera barn från sådana enheter. En av dessa, en fullgången bebis, normal graviditet och förlossning, elektivt kejsarsnitt hade utvecklat en andningsstörning ett tag efter förlossning. Åtminstone uppmärksammades den först några timmar efter förlossningen. Bebisen hade ökat andningsarbete och gruntade. Den fick då komma till den fina neonatalavdelningen och fick ett saturationsövervak. Precis som de flesta andra sjuka bebisar blev den inte så mycket friskare av det utan låg i några timmar till och gruntade och blev sämre. Man insåg att det kanske behövde mer vård som man ringde transportteamet. I väntan på detta fortsatte bebisen att grunta, fick lite extra syrgas vilket ju i alla fall gjorde saturationsövervaket nöjdare. När NETS kommer på plats är den för sjuk. Får äntligen CPAP men är väldigt trött, behöver massor av syrgas och det slutar med att bebisen hamnar i respirator och kommer till oss. Där fick jag äran att ta hand om den hela natten.
Jag kan inte låta bli att undra vad som hänt om den här lilla vännen fått CPAP direkt.
Och så undrar jag hur man kan vilja föda sitt barn på de här sjukhusen. Och betala extra för det.

Nattjoursvecka

Första nattjoursveckan. Jag jobbar fyra natter i rad 18-8.30. I varje ända är jag dessutom NETS jour. I teorin skull det kunna bli sju natter i rad. Det blir inte mycket annat än att sova och jobba då. De två första nätterna har jag dessutom inte sovit något alls. Dels har det varit mycket att göra, men framför allt beror det nog på att jag inte riktigt kunnat slappna av eftersom jag inte riktigt känner att jag har koll på läget. Av de 25 platserna på avdelningen är 10 intensivvårdsplatser. I natt hade jag 8 barn där. Två av dem kom under passet. En med ett stort subgalealt hematom efter 5 klocksläpp och en tang och en annan men en allvarlig PAS. PAS-bebisen höll mig vaken. Stod på gränsen till intubation hela natten men blev lite bättre fram på morgonkvisten. Precis lagom till att bakjouren kom in. Och det känns ju inte så kul...

För övrigt börjar jag känna att det här med att  sätta en pvk är ju inte så svårt. :-D

On-call

Jag är on-call för NETS. Det har jag varit sedan i lördags morse och nu är det söndag lunch. Ingen har ringt. Skönt! Jag har gärna lite mer klinisk uppfräschning innan jag åker ut till ett avlägset sjukhus och ska vara den som kan. Det skulle passa mig utmärkt om jag slapp åka ut den här helgen.

Men tänk om de har ringt och inte fått tag i mig? Tänk om det var dålig kontakt när jag var på båten igår. (Fast då fick ju Christian tag i mig hela tiden.) Men tänk om de ringde i natt och inte fick kontakt med min telefon. Vi har dålig mottagning i huset. Tänk om de är jättearga på mig för att jag inte svarade! Eller att de inte har mitt telefonnummer på rätt ställe?

Hmm. Jag behöver nog öva lite på mitt förhållningssätt till att var on-call. Jag har ju till exempel 21 timmar kvar på det här passet.

Lite bakgrund

Min arbetsplats består egentligen av tre ställen, 6B, King Edward och NETS. 6B är en avdelning på Perths stora allmänna barnsjukhus. Ett sjukhus som börjar bli lite till åren och ska ersättas med ett nytt i slutet av året. Här finns plats för ungefär 30 sjuka bebisar. Här ligger hjärtbarnen, kirurgbarnen och lite större (>32v) är födda någonstans i WA och visat sig vara för sjuka för den enheten.
King Edward är Western Australias största förlossningssjukhus. Det är ett allmänt sjukhus där många Perthbor är födda. Neonatalavdelningen är den enda i WA som tar emot barn födda före 32 veckor GA. Ett upptagningsområde på ungefär 2,6 miljoner människor utspridda på en yta ca 5,5 gånger Sverige. Det finns plats för upptill 100 sjuka bebisar varav 30 intensivvårdsplatser. King Edward är det sjukhus där jag har varit hela tiden jag forskat på heltid. Där känner jag på läkare och sköterskor och känner mig hemma. Mellan 6B och King Edward går det utmärkt att gå (om man är svensk), ta cykeln (ca 5 min), åka bil eller få skjuts av ambulansen. Det tredje stället är NETS. Neonatal transport service. Det har sin bas vid 6B och har som uppgift att transportera alla sjuka bebisar som behöver det. Oftast med ambulans, men upptagningsområdet är hela WA så det förekommer transportflygningar på  4 timmar. Enkel resa. NETS transporterar även bebisar inom hela Australien och även utomlands.

Den här veckan har jag varit två dagar på 6B (lätt kaotiskt) och två dagar på intensiven på King Edward (som att komma hem, OK det var ganska lugnt) och till helgen är jag jour för NETS i två dygn. Som registrar (ST, jag har fått kliva ner och jobbar på samma nivå som pediatrik ST), går man på "roster", ett rullande jourschema som sträcker sig över fyra veckor. På de fyra veckorna jobbar man totalt 7 nätter (18-8.30), 7 dagar (8-18.30) och har 14 dagar "ledigt". På en del av de "lediga" dagarna är man on-call för antingen NETS eller för att rycka in om någon är sjuk på någon av enheterna. Inga schemaönskemål. Men om det är ont om folk (som det är nu) blir det fler dagar.
Idag är jag ledig. Så då blir det forskning. Och en lunch i parken med Christian och Herman 😃

Nog det galnaste stället jag varit på

Så, andra dagen till ända. Det här är nog det galnaste ställe jag varit på. Det känns som att allt ska hända på en gång. Remisser, intubation, PVK in, blodgaser ska tolkas, doseringar ska ändras. Samtidigt som ronden pågår för ett annat barn. Som man ju också ska ha koll på. Helst. Och mitt i alltihop ringer NETS telefonen. Då är jag ansvarig för att koordinera en transport av en sjuk bebis från ett mindre sjukhus. Jag har alltid tyckt att det är lite överdrivet stressigt i alla amerikanska sjukhusserier, men efter två dagar här tvekar jag. För det här känns ungefär som ER.

Känner mig trots allt rätt nöjd efter dagen. Har lyckats få in en PVK på en bebis, lärt mig hur jag koordinerar en transport och börjar skapa mig någon slags idé om hur jag ska få ordning på kaoset och skapa mig kontroll.
Synd bara att jag ska till ett annat ställe imorgon....

Ny på jobbet

Jag minns när jag var kandidat på SöS i mitten av 90-talet. Landstingspyjamasen var då en bristvara och inget privilegium som kandidater kunde åtnjuta. Utom möjligen på akuten. Det kom jag att tänka på när jag min första morgon på nya jobbet direkt hamnade vid en bebis som försämrats under natten. En två-kilos bebis som tidigare blivit opererad. Buken uppsvälld och sekretion från naveln. Fistel? NEC? Omphalit? Barnkirurgen hade kommit direkt på morgonen. Hon hade sin långärmade kavaj på sig och stod och klämde på buken, utan handskar. Serös vätska kom ut ur naveln. Hon torkade bort det med kompressen som tidigare legat över naveln. Jag tänkte att om det inte var någon infektion ännu så kanske det var det snart, men kände mig alldeles för ny och grön för att påpeka något. Jag tänkte att det nog inte är så smart att sin första dag komma och tala om hur andra borde göra. Doktorerna här verkar älska sina privata kläder, även om de flesta är duktiga på att bära kortärmat. Jag försökte en stund senare be om att få "scrubs" att jobba i. Du måste inte ha det. Men om du verkligen vill kanske du kan slinka in på operation och ta några där. Om ditt kort släpper in dig. Nej, just det. Något passerkort hann jag ju inte fixa den första dagen.
Det var för mycket att göra.