Ups and downs

Det är fantastiskt kul att börja jobba kliniskt igen. Även om det är väldigt mycket jobb. Men efter den Efter den första veckan fick min självkänsla sig en ordentlig törn. Som jag beskrev i "awful drip night" är jag ingen stjärna på att sätta infarter på sönderstuckna bebisar. Detta nådde även chefen för avdelningen.
Han tyckte därför att det var bäst att jag bytte sjukhus ett tag för att få bättre möjlighet att träna. Det lät ju som ett lysande förslag. Om man inte tar det för vad det är; Omplacerad på grund av inkompetens. Då känns det inte lika bra. Och det var precis så det kändes. Jag var inte kompetent nog att utföra mitt jobb. Därför blev jag förflyttad. Att jag sedan de första passen på KEMH skulle ha med mig en senior läkare på alla förlossningar gjorde ju inte saken bättre. Det kändes som att ingen längre litade på att jag kunde någonting. Och då slutade jag tro på det också. Jag kände mig som en helt usel doktor. Och det kändes som att jag inte lyckades med någonting.
Efter två nattjourer på KEMH somnade jag totalt utmattad och vaknade med hjärtklappning efter tre timmar. Och kände mig som världens sämsta doktor. Jag gav mig ut och sprang i hettan. Gjorde allt för att övertyga mig själv om att jag var en bra doktor trots allt. Jag lyckades inte. Jag åt lite choklad. Det blev inte bättre av det heller.
Det som till sist räddade mig den här dagen var tanken på att jag tillät mig själv att vara en ganska dålig doktor. En nybörjare som inte kunde så mycket men som i alla fall inte gjorde något farligt i övertro på sig själv. Jag lyckades vända min känsla av totalt misslyckande till en hyfsat avkopplad inställning till min egen ofullkomlighet.

Och just där och då vände det. Helt plötsligt började jag känna att jag faktiskt kunde något. Jag har pratat med föräldrar förr och jag har tagit hand om nyfödda barn som inte andas. Jag vet hur men gör. Jag började dessutom komma in i systemen. Jag visste hur jag skulle beställa ett prov och hur jag skulle skriva journal. Det gjorde allt mycket enklare. När jag sedan förstod att alla nya doktorer får gå bredvid och att jag i själva verket haft mindre övervakning än vad som är brukligt började självförtroendet återvända.

Jag kände också att jag hellre stannar på King Edward. Det är där jag kan få träna på det jag helst vill träna på. Ta hand om extremprematurer och få träna mina manuella färdigheter. Efter min första nattjoursvecka gick jag och pratade med chefen och fick som jag ville. Schemat lades om till min fördel.

Att jag forfarande inte får in alla infarter (även om jag nu faktiskt får in de flesta :-) får jag väl helt enkelt leva med.

hur mycket jobb som helst

Det är bara att konstatera. Schemat här är tuffare än det jag är van vid. Även om våra nattpass är längre (16-8.30) jämfört med passen här (18-8.30), så är det mycket tuffare. Här jobbar jag upp till fyra nätter i rad. Dagveckorna är sju dagar i rad 8-18.30. Det blir inte så mycket ork över till familjeliv då. Jag är väldigt glad över att jag åtminstone cyklar hem på 15 minuter. Hade jag haft en timme i trafiken hade jag väl knappt sett mina barn. Men det som jag just nu tycker är allra tuffast är att jag inte ens är riktigt ledig när jag är ledig. Av 28 dagar ska man jobba sju nätter och sju dagar. Det känns helt OK. Hittills har jag dock haft ca ett extrapass i veckan på grund av låg bemanning. Då blir det jobb 18 av 28 dagar. Inte heller så farligt. Sedan får man väl ändå räkna bort dagarna efter nattjour. Då blir det 20 av 28 dagar. Av dessa 8 kvarvarande dagar har jag varit jour ungefär fem. Då blir det tre helt lediga dagar på en månad. Jag känner nog att det är en aning för lite för mig.

Bara riskförlossningar

Min första natt på King Edward gick jag på min första kvällsrond på förlossningen. Det var ungefär 7-8 blivande mammor inskrivna. Jag tänkte att det kan inte bli så mycket att göra inatt. Jag kanske inte behöver gå på en enda förlossning. Sedan började man gå igenom listan. BMI 50, diabetes, tillväxthämmade barn, mamma som är drogpåverkad, en till mamma som är drogpåverkad, svår preeklampsi, v 30, vaginal sätesförlossning... Det är då jag verkligen fattar. På det här sjukhuset sker inga vanliga förlossningar. Allt är komplicerat.

Awful drip night

Sista natten i nattjoursveckan var jag riktigt trött. Inte en blund på tre nätter och natten dessförinnan varit uppe fyra timmar för att hämta upp en bebis. Och min dagsömn är aldrig lika bra som min nattsömn.
Och precis som man tycker att man börjar bli bra på något fallerar det.
Jag fick inte in en enda PVK på hela natten.
Och det var många som skulle sättas, och de behövdes verkligen allihop. Efter att ha försökt hur många gånger som helst, försökt få dit narkosläkaren (som stod upptagen på en operation med oväntade komplikationer), blev jag till slut tvungen att be bakjouren komma in. För att sätta infart. Då känner man sig inte som världens bästa doktor direkt...
Men som sagt, man börjar ju inte heller träna på de lättaste. Det här är ju små bebisar där typ alla bra kärl redan är använda. Har försökt  höja min egen moral genom att kolla en massa youtube-klipp på PVK-sättning. Hoppas det hjälper.

Små privata sjukhus

Australien har allmän sjukförsäkring så att alla medborgare ska få den sjukvård de behöver. Dock uppmanas alla att ta en privat sjukförsäkring och det finns regler som gör att man sparar pengar på att ta den så tidigt som möjligt. Beroende på hur man valt att utforma sin sjukförsäkring ingår olika saker. Om man tillhör medel- eller höginkomsttagarna har man i regel en privat sjukförsäkring. Detta gäller även vård under graviditet och förlossning.
Det finns många mindre förlossningssjukhus i WA. En del allmänna som är små eftersom de ligger långt bort, men även många små privata enheter. Om man har råd är det där man vill föda om man inte har en komplicerad graviditet. När man ringer sjukhusen får man ibland höra reklamslingor som talar om hur fantastiska de är och att de även har en neonatalavdelning. Det låter ju bra.
Den här veckan har vi fått flera barn från sådana enheter. En av dessa, en fullgången bebis, normal graviditet och förlossning, elektivt kejsarsnitt hade utvecklat en andningsstörning ett tag efter förlossning. Åtminstone uppmärksammades den först några timmar efter förlossningen. Bebisen hade ökat andningsarbete och gruntade. Den fick då komma till den fina neonatalavdelningen och fick ett saturationsövervak. Precis som de flesta andra sjuka bebisar blev den inte så mycket friskare av det utan låg i några timmar till och gruntade och blev sämre. Man insåg att det kanske behövde mer vård som man ringde transportteamet. I väntan på detta fortsatte bebisen att grunta, fick lite extra syrgas vilket ju i alla fall gjorde saturationsövervaket nöjdare. När NETS kommer på plats är den för sjuk. Får äntligen CPAP men är väldigt trött, behöver massor av syrgas och det slutar med att bebisen hamnar i respirator och kommer till oss. Där fick jag äran att ta hand om den hela natten.
Jag kan inte låta bli att undra vad som hänt om den här lilla vännen fått CPAP direkt.
Och så undrar jag hur man kan vilja föda sitt barn på de här sjukhusen. Och betala extra för det.

Nattjoursvecka

Första nattjoursveckan. Jag jobbar fyra natter i rad 18-8.30. I varje ända är jag dessutom NETS jour. I teorin skull det kunna bli sju natter i rad. Det blir inte mycket annat än att sova och jobba då. De två första nätterna har jag dessutom inte sovit något alls. Dels har det varit mycket att göra, men framför allt beror det nog på att jag inte riktigt kunnat slappna av eftersom jag inte riktigt känner att jag har koll på läget. Av de 25 platserna på avdelningen är 10 intensivvårdsplatser. I natt hade jag 8 barn där. Två av dem kom under passet. En med ett stort subgalealt hematom efter 5 klocksläpp och en tang och en annan men en allvarlig PAS. PAS-bebisen höll mig vaken. Stod på gränsen till intubation hela natten men blev lite bättre fram på morgonkvisten. Precis lagom till att bakjouren kom in. Och det känns ju inte så kul...

För övrigt börjar jag känna att det här med att  sätta en pvk är ju inte så svårt. :-D

On-call

Jag är on-call för NETS. Det har jag varit sedan i lördags morse och nu är det söndag lunch. Ingen har ringt. Skönt! Jag har gärna lite mer klinisk uppfräschning innan jag åker ut till ett avlägset sjukhus och ska vara den som kan. Det skulle passa mig utmärkt om jag slapp åka ut den här helgen.

Men tänk om de har ringt och inte fått tag i mig? Tänk om det var dålig kontakt när jag var på båten igår. (Fast då fick ju Christian tag i mig hela tiden.) Men tänk om de ringde i natt och inte fick kontakt med min telefon. Vi har dålig mottagning i huset. Tänk om de är jättearga på mig för att jag inte svarade! Eller att de inte har mitt telefonnummer på rätt ställe?

Hmm. Jag behöver nog öva lite på mitt förhållningssätt till att var on-call. Jag har ju till exempel 21 timmar kvar på det här passet.