Lite bakgrund

Min arbetsplats består egentligen av tre ställen, 6B, King Edward och NETS. 6B är en avdelning på Perths stora allmänna barnsjukhus. Ett sjukhus som börjar bli lite till åren och ska ersättas med ett nytt i slutet av året. Här finns plats för ungefär 30 sjuka bebisar. Här ligger hjärtbarnen, kirurgbarnen och lite större (>32v) är födda någonstans i WA och visat sig vara för sjuka för den enheten.
King Edward är Western Australias största förlossningssjukhus. Det är ett allmänt sjukhus där många Perthbor är födda. Neonatalavdelningen är den enda i WA som tar emot barn födda före 32 veckor GA. Ett upptagningsområde på ungefär 2,6 miljoner människor utspridda på en yta ca 5,5 gånger Sverige. Det finns plats för upptill 100 sjuka bebisar varav 30 intensivvårdsplatser. King Edward är det sjukhus där jag har varit hela tiden jag forskat på heltid. Där känner jag på läkare och sköterskor och känner mig hemma. Mellan 6B och King Edward går det utmärkt att gå (om man är svensk), ta cykeln (ca 5 min), åka bil eller få skjuts av ambulansen. Det tredje stället är NETS. Neonatal transport service. Det har sin bas vid 6B och har som uppgift att transportera alla sjuka bebisar som behöver det. Oftast med ambulans, men upptagningsområdet är hela WA så det förekommer transportflygningar på  4 timmar. Enkel resa. NETS transporterar även bebisar inom hela Australien och även utomlands.

Den här veckan har jag varit två dagar på 6B (lätt kaotiskt) och två dagar på intensiven på King Edward (som att komma hem, OK det var ganska lugnt) och till helgen är jag jour för NETS i två dygn. Som registrar (ST, jag har fått kliva ner och jobbar på samma nivå som pediatrik ST), går man på "roster", ett rullande jourschema som sträcker sig över fyra veckor. På de fyra veckorna jobbar man totalt 7 nätter (18-8.30), 7 dagar (8-18.30) och har 14 dagar "ledigt". På en del av de "lediga" dagarna är man on-call för antingen NETS eller för att rycka in om någon är sjuk på någon av enheterna. Inga schemaönskemål. Men om det är ont om folk (som det är nu) blir det fler dagar.
Idag är jag ledig. Så då blir det forskning. Och en lunch i parken med Christian och Herman 😃

Nog det galnaste stället jag varit på

Så, andra dagen till ända. Det här är nog det galnaste ställe jag varit på. Det känns som att allt ska hända på en gång. Remisser, intubation, PVK in, blodgaser ska tolkas, doseringar ska ändras. Samtidigt som ronden pågår för ett annat barn. Som man ju också ska ha koll på. Helst. Och mitt i alltihop ringer NETS telefonen. Då är jag ansvarig för att koordinera en transport av en sjuk bebis från ett mindre sjukhus. Jag har alltid tyckt att det är lite överdrivet stressigt i alla amerikanska sjukhusserier, men efter två dagar här tvekar jag. För det här känns ungefär som ER.

Känner mig trots allt rätt nöjd efter dagen. Har lyckats få in en PVK på en bebis, lärt mig hur jag koordinerar en transport och börjar skapa mig någon slags idé om hur jag ska få ordning på kaoset och skapa mig kontroll.
Synd bara att jag ska till ett annat ställe imorgon....

Ny på jobbet

Jag minns när jag var kandidat på SöS i mitten av 90-talet. Landstingspyjamasen var då en bristvara och inget privilegium som kandidater kunde åtnjuta. Utom möjligen på akuten. Det kom jag att tänka på när jag min första morgon på nya jobbet direkt hamnade vid en bebis som försämrats under natten. En två-kilos bebis som tidigare blivit opererad. Buken uppsvälld och sekretion från naveln. Fistel? NEC? Omphalit? Barnkirurgen hade kommit direkt på morgonen. Hon hade sin långärmade kavaj på sig och stod och klämde på buken, utan handskar. Serös vätska kom ut ur naveln. Hon torkade bort det med kompressen som tidigare legat över naveln. Jag tänkte att om det inte var någon infektion ännu så kanske det var det snart, men kände mig alldeles för ny och grön för att påpeka något. Jag tänkte att det nog inte är så smart att sin första dag komma och tala om hur andra borde göra. Doktorerna här verkar älska sina privata kläder, även om de flesta är duktiga på att bära kortärmat. Jag försökte en stund senare be om att få "scrubs" att jobba i. Du måste inte ha det. Men om du verkligen vill kanske du kan slinka in på operation och ta några där. Om ditt kort släpper in dig. Nej, just det. Något passerkort hann jag ju inte fixa den första dagen.
Det var för mycket att göra.

brandrök

I morse vaknade vi vid 5-tiden av att det luktade rök. Brandrök. Inte jättestarkt men ändå tydligt. Christian gick runt i huset och kollade så att inget brann. Han fick även gå ut på parkeringen och kolla så att det inte var några torra löv som brann. När vi inte hittade något bestämde vi oss för att det kom utifrån och alla fönster så att det inte skulle komma in mer.
Några timmar senare satt jag och läste nyheterna och fick då svaret. En skogsbrand i Denmark, ungefär fem timmars bilresa från Perth. Röken hade blåst norrut och låg nu över hela Perth.
Väderappen på telefonen uppvisade även den ett ovanligt väder.

Anna och Herman äter gurkstubbar

Luciatåg på IKEA fredag 13/12 eller som vanligt i fyrabarnsfamiljen

Jenny och jag packade in barnen och luciaklänningarna i bilen och begav oss mot IKEA. Christian, som ju hade sitt prov på lördagen, stannade hemma och pluggade. Väl där väntade svenskt julbord och fint luciatåg. Jag har ju under de veckorna jag varit här mest sett efter bara Herman och även om han såklart är den som behöver mest tillsyn är det skillnad på en och fyra, i alla fall för mig som i vanliga fall inte har några att se efter.

Elmer, Axel och Anna gick iväg för att förbereda sig och byta om inför tåget. Jenny, jag och Herman passade då på att äta av julbordet, där i alla fall det kalla smakade som hemma. Vi bjöds sen på ett fint Luciatåg av de svenska barnen.  När de äldre barnen sen var ombytta och klara var det deras tur att äta. Jag och Herman satt vid bordet och passade alla sakerna medan Jenny gick med de andra för att hämta mat. Då meddelar Herman, som ju har slutat med blöja, att han behöver gå på toa. Herman och jag sikte på handikapstoan. Han hade klagat lite på ont i magen tidigare så det var inget snabbt besök precis. När jag frågade om han var klar svarade han bara ”jag är inte klar.. ÄNNU..”. Men när han till slut lutar sig bakåt sluter ögonen lite halvt och sjunger pepparkaksgubbar-låten om och om igen tycker jag ändå att han nog är det. 
När vi kommer ut till de andra är de färdiga med maten och proppmätta men Axel och Elmer bestämmer sig ändå för efterrätt. Herman hör livemusiken lite längre bort i lokalen och Jenny följer med honom dit. När grabbarna fått i sig efterrätten mår inte Elmer riktigt bra, vi får vinka till oss Jenny som följer med honom bort till toaletterna. Anna och Axel tar med sig Herman fram till musiken igen och jag sitter åter kvar och passar sakerna. Tittar bort mot musiken och ser Axel vara uppe och dansa till musiken. Han fick håll ganska snabbt meddelade han sen. När Elmer och Jenny är tillbaka, (falskt alarm), ska vi försöka bege oss till kassorna för att betala för lite inslagspapper. Jenny tar barnen och går in i hissen och jag går mot trappan. Precis innan hissarna stängs ropar jag till Jenny och frågar om Axel är med dem. Nej det är han inte. Jag vänder mig om och ser Axel komma skuttande genom restaurangen, vi hade inte tagit bort den sista brickan säger han.. Axel och jag tar trappan och går ner och ställer oss vid hissen för att vänta på de andra. Men hissen kommer inte. Vi börjar fundera på om de kan ha gått någonstans men bestämmer oss för att det nog är bäst att vi väntar där vi är i alla fall. Efter en stund kommer de gående i trappan med vagnen och alla sakerna, hissen var visst trasig. Axel hugger nu en såndär varuvagn och skjutsar sina syskon i den. Väl vid kassorna blir det strul med gosedjuren barnen fick för sitt framträdande. Då kom vagnen väl till pass då barnen kunde sitta på den och vänta medan personalen redde ut det hela. Jag passade på att handla lite lakrits i förbutiken. Till slut var saken utredd och de fick ta med sig gosedjuren ut. Jenny skulle handla lite sill och annat i förbutiken och fick hjälp av Herman. De äldre barnen hittade en tv som verkade intressant. Då behöver också Anna göra ett toalettbesök och vill att någon följer med henne så jag hakar på. När vi är färdiga där är Jenny lagom färdig också och vi försöker få grabbarna att slita sig från tv`n och följa med till bilen. Jag skrattar lite och säger till Jenny att det nog var tur att jag följde med och att det var lite svårt att hålla koll på alla barnen och sakerna fast vi var två vuxna. Hon svarar att hon tyckte det var som ett vanligt besök på IKEA..  

//Sandra

Axels presentation om Sverige

Igår kom Axel hem med en PowerPoint på sin USB-sticka (tänk om hela årets alster skulle komma hem på det sättet?). Under terminen har Axels klass förberett var sin presentation om sitt hemland och sedan fått 10 minuter att redovisa för deras klass och eleverna i grannklassen.

På denna YouTube-länk kan du se Axels presentation:

http://www.youtube.com/watch?v=bWvKv-yE3cU

Annorlunda skolavslutning

Efter fyra månader i ett nytt land jämför vi fortfarande det mesta med hur det är i Sverige. En sak jag har väldigt svårt för är alla dessa belöningar, awards. Man kan få en penna eller klistermärken för att man varit bäst på lektionen, man får stämplar när man gjort läxan. Fler om man gjort den riktigt bra. Ibland kan man få godis eller glass. Och det är inte alls så att alla får samtidigt. Vissa barn får helt klart fler belöningar än andra.Varannan vecka är det utdelning av awards för särskilt goda insatser. Då får man gå fram inför hela skolan och hämta sitt diplom.
Barnen har varit positiva. De tycker att det varit jättekul att få gå fram och få diplom och de är glada för små presenter. Min fundering blir ändå; om man inte får något, har man inte varit bra nog då? Har den andra som får pris varit bättre än jag. En vuxen människa med god självkänsla har förstås inga problem med att andra får beröm. Hon eller han vet ändå att den är värdefull. Men det här är barn. Och allvarligt talat, vem har inte känt lite missunsamhet när otrevliga men duktiga kollegan får beröm?
Till försvar ska jag väl säga att alla barn verkar få award då och då och då kanske finns det en poäng i att få gå fram och höra det inför hela skolan?

I fredags var jag på det som väl kan liknas vid en skolavslutning. Hela skolan samlas och föräldrarna är inbjudna. Det framförs några musikstycken och det pratas en del. De flesta av barnen är dock endast åskådare. Framträdanden görs vid detta tillfälle endast av stjärnorna, en tjej som sjunger och spelar en egenkomponerad låt, en annan tjej som är superduktig på piano etc. Detta är en prize giving assembly. De duktigaste eleverna i varje klass har valts ut och får komma fram och ta emot en bok och höra sin motivering. Bland motiveringarna finns allt ifrån att alltid göra sina uppgifter ordentligt och med hög standard till hårt arbetande, men även populär bland kompisarna.

Jag inser att jag är mycket färgad av uppväxten i Sverige där man inte får låta någon elev få mer berömmen andra. Samtidigt har jag svårt att se att detta gör att barnen blir duktigare i skolan. De som
är duktiga och noggranna skulle vara det utan priser och jag tror inte heller att de som har svårt att sitta still eller har svårt för matte blir duktigare av att det finns ett pris att få som ändå förmodligen går till någon som har det lättare för sig.

Som förälder till ganska kompetitivt lagda barn (OK, vissa mycket kompetetiva...) ställs det sedan naturligtvis på sin spets när ett barn får denna utmärkelse. "Jag kan ju mycket bättre!"
Samtidigt blir det ju en ypperlig möjlighet att återigen prata om vad som är viktigt och hur man kan vara stolt över sig själv även när man inte vinner.

Och sedan kan man ju vara stolt över sin lillasyster också!
Och trots all ovilja till dessa priser var jag förstås ändå väldigt stolt över Anna.

//Jenny