Annorlunda skolavslutning

Efter fyra månader i ett nytt land jämför vi fortfarande det mesta med hur det är i Sverige. En sak jag har väldigt svårt för är alla dessa belöningar, awards. Man kan få en penna eller klistermärken för att man varit bäst på lektionen, man får stämplar när man gjort läxan. Fler om man gjort den riktigt bra. Ibland kan man få godis eller glass. Och det är inte alls så att alla får samtidigt. Vissa barn får helt klart fler belöningar än andra.Varannan vecka är det utdelning av awards för särskilt goda insatser. Då får man gå fram inför hela skolan och hämta sitt diplom.
Barnen har varit positiva. De tycker att det varit jättekul att få gå fram och få diplom och de är glada för små presenter. Min fundering blir ändå; om man inte får något, har man inte varit bra nog då? Har den andra som får pris varit bättre än jag. En vuxen människa med god självkänsla har förstås inga problem med att andra får beröm. Hon eller han vet ändå att den är värdefull. Men det här är barn. Och allvarligt talat, vem har inte känt lite missunsamhet när otrevliga men duktiga kollegan får beröm?
Till försvar ska jag väl säga att alla barn verkar få award då och då och då kanske finns det en poäng i att få gå fram och höra det inför hela skolan?

I fredags var jag på det som väl kan liknas vid en skolavslutning. Hela skolan samlas och föräldrarna är inbjudna. Det framförs några musikstycken och det pratas en del. De flesta av barnen är dock endast åskådare. Framträdanden görs vid detta tillfälle endast av stjärnorna, en tjej som sjunger och spelar en egenkomponerad låt, en annan tjej som är superduktig på piano etc. Detta är en prize giving assembly. De duktigaste eleverna i varje klass har valts ut och får komma fram och ta emot en bok och höra sin motivering. Bland motiveringarna finns allt ifrån att alltid göra sina uppgifter ordentligt och med hög standard till hårt arbetande, men även populär bland kompisarna.

Jag inser att jag är mycket färgad av uppväxten i Sverige där man inte får låta någon elev få mer berömmen andra. Samtidigt har jag svårt att se att detta gör att barnen blir duktigare i skolan. De som
är duktiga och noggranna skulle vara det utan priser och jag tror inte heller att de som har svårt att sitta still eller har svårt för matte blir duktigare av att det finns ett pris att få som ändå förmodligen går till någon som har det lättare för sig.

Som förälder till ganska kompetitivt lagda barn (OK, vissa mycket kompetetiva...) ställs det sedan naturligtvis på sin spets när ett barn får denna utmärkelse. "Jag kan ju mycket bättre!"
Samtidigt blir det ju en ypperlig möjlighet att återigen prata om vad som är viktigt och hur man kan vara stolt över sig själv även när man inte vinner.

Och sedan kan man ju vara stolt över sin lillasyster också!
Och trots all ovilja till dessa priser var jag förstås ändå väldigt stolt över Anna.

//Jenny