Äntligen uppenbarade sig möjligheten att vila en stund på en nattjour. Jag styrde stegen mot "jourrummet", dvs underläkarnas rum. Ett skrivrum med ingång direkt från korridoren med fönster i dörren, två datorer, ett antal odiskade kaffekoppar och två ihopfällbara tältsängar. Japp, två. Här delar underläkarna rum. Om den enes sökare piper vaknar båda. Inget handfat, ingen toalett. En skrubb!
Sängarna har sett bättre dagar. På mitten finns en stång så hur man än ligger finns den där och skaver i ryggen.
Lakan? Nope. Täcke? Nej!
Som tur var vet jag ju var avdelningens lakan finns, så det är ju bara att hämta. Problemet är förstås arr vi bara har bebisar som patienter här...
Efter en del försök med att få in en vilfåtölj på rummet samt att sova i forskningslabbet har jag till sist konstaterat att bästa alternativet är att lägga den tunna madrassen direkt på golvet. Då slipper jag i alla fall stången.
Och om man var förutseende hämtade man lakan på operation. Där finns det för vuxna.
torsdag 23 april 2015
lördag 14 mars 2015
Annas Önskelista
ANNAS ÖNSKELISTA
- En hund (som ingår hund saker)
- En katt (som ingår katt saker)
- 2 kaniner (som ingår kanin saker)
- Ett marsvin (som ingår marsvin saker)
- En hamster (som ingår hamster saker)
- Spion saker
- Pengar
lördag 7 mars 2015
Min första lön
Jag har ju beklagat mig över hur mycket jag jobbar. Lite för mycket för att vara lagom. Kanske ytterligare för mycket eftersom jag även har forskningen hängande över mig på mina lediga dagar. När jag fick min första hela lön kände jag i alla fall att det fanns något positivt med det. Ungefär 60000 kr före skatt. På två veckor.
Ups and downs
Det är fantastiskt kul att börja jobba kliniskt igen. Även om det är väldigt mycket jobb. Men efter den Efter den första veckan fick min självkänsla sig en ordentlig törn. Som jag beskrev i "awful drip night" är jag ingen stjärna på att sätta infarter på sönderstuckna bebisar. Detta nådde även chefen för avdelningen.
Han tyckte därför att det var bäst att jag bytte sjukhus ett tag för att få bättre möjlighet att träna. Det lät ju som ett lysande förslag. Om man inte tar det för vad det är; Omplacerad på grund av inkompetens. Då känns det inte lika bra. Och det var precis så det kändes. Jag var inte kompetent nog att utföra mitt jobb. Därför blev jag förflyttad. Att jag sedan de första passen på KEMH skulle ha med mig en senior läkare på alla förlossningar gjorde ju inte saken bättre. Det kändes som att ingen längre litade på att jag kunde någonting. Och då slutade jag tro på det också. Jag kände mig som en helt usel doktor. Och det kändes som att jag inte lyckades med någonting.
Efter två nattjourer på KEMH somnade jag totalt utmattad och vaknade med hjärtklappning efter tre timmar. Och kände mig som världens sämsta doktor. Jag gav mig ut och sprang i hettan. Gjorde allt för att övertyga mig själv om att jag var en bra doktor trots allt. Jag lyckades inte. Jag åt lite choklad. Det blev inte bättre av det heller.
Det som till sist räddade mig den här dagen var tanken på att jag tillät mig själv att vara en ganska dålig doktor. En nybörjare som inte kunde så mycket men som i alla fall inte gjorde något farligt i övertro på sig själv. Jag lyckades vända min känsla av totalt misslyckande till en hyfsat avkopplad inställning till min egen ofullkomlighet.
Och just där och då vände det. Helt plötsligt började jag känna att jag faktiskt kunde något. Jag har pratat med föräldrar förr och jag har tagit hand om nyfödda barn som inte andas. Jag vet hur men gör. Jag började dessutom komma in i systemen. Jag visste hur jag skulle beställa ett prov och hur jag skulle skriva journal. Det gjorde allt mycket enklare. När jag sedan förstod att alla nya doktorer får gå bredvid och att jag i själva verket haft mindre övervakning än vad som är brukligt började självförtroendet återvända.
Jag kände också att jag hellre stannar på King Edward. Det är där jag kan få träna på det jag helst vill träna på. Ta hand om extremprematurer och få träna mina manuella färdigheter. Efter min första nattjoursvecka gick jag och pratade med chefen och fick som jag ville. Schemat lades om till min fördel.
Att jag forfarande inte får in alla infarter (även om jag nu faktiskt får in de flesta :-) får jag väl helt enkelt leva med.
Han tyckte därför att det var bäst att jag bytte sjukhus ett tag för att få bättre möjlighet att träna. Det lät ju som ett lysande förslag. Om man inte tar det för vad det är; Omplacerad på grund av inkompetens. Då känns det inte lika bra. Och det var precis så det kändes. Jag var inte kompetent nog att utföra mitt jobb. Därför blev jag förflyttad. Att jag sedan de första passen på KEMH skulle ha med mig en senior läkare på alla förlossningar gjorde ju inte saken bättre. Det kändes som att ingen längre litade på att jag kunde någonting. Och då slutade jag tro på det också. Jag kände mig som en helt usel doktor. Och det kändes som att jag inte lyckades med någonting.
Efter två nattjourer på KEMH somnade jag totalt utmattad och vaknade med hjärtklappning efter tre timmar. Och kände mig som världens sämsta doktor. Jag gav mig ut och sprang i hettan. Gjorde allt för att övertyga mig själv om att jag var en bra doktor trots allt. Jag lyckades inte. Jag åt lite choklad. Det blev inte bättre av det heller.
Det som till sist räddade mig den här dagen var tanken på att jag tillät mig själv att vara en ganska dålig doktor. En nybörjare som inte kunde så mycket men som i alla fall inte gjorde något farligt i övertro på sig själv. Jag lyckades vända min känsla av totalt misslyckande till en hyfsat avkopplad inställning till min egen ofullkomlighet.
Och just där och då vände det. Helt plötsligt började jag känna att jag faktiskt kunde något. Jag har pratat med föräldrar förr och jag har tagit hand om nyfödda barn som inte andas. Jag vet hur men gör. Jag började dessutom komma in i systemen. Jag visste hur jag skulle beställa ett prov och hur jag skulle skriva journal. Det gjorde allt mycket enklare. När jag sedan förstod att alla nya doktorer får gå bredvid och att jag i själva verket haft mindre övervakning än vad som är brukligt började självförtroendet återvända.
Jag kände också att jag hellre stannar på King Edward. Det är där jag kan få träna på det jag helst vill träna på. Ta hand om extremprematurer och få träna mina manuella färdigheter. Efter min första nattjoursvecka gick jag och pratade med chefen och fick som jag ville. Schemat lades om till min fördel.
Att jag forfarande inte får in alla infarter (även om jag nu faktiskt får in de flesta :-) får jag väl helt enkelt leva med.
hur mycket jobb som helst
Det är bara att konstatera. Schemat här är tuffare än det jag är van vid. Även om våra nattpass är längre (16-8.30) jämfört med passen här (18-8.30), så är det mycket tuffare. Här jobbar jag upp till fyra nätter i rad. Dagveckorna är sju dagar i rad 8-18.30. Det blir inte så mycket ork över till familjeliv då. Jag är väldigt glad över att jag åtminstone cyklar hem på 15 minuter. Hade jag haft en timme i trafiken hade jag väl knappt sett mina barn. Men det som jag just nu tycker är allra tuffast är att jag inte ens är riktigt ledig när jag är ledig. Av 28 dagar ska man jobba sju nätter och sju dagar. Det känns helt OK. Hittills har jag dock haft ca ett extrapass i veckan på grund av låg bemanning. Då blir det jobb 18 av 28 dagar. Inte heller så farligt. Sedan får man väl ändå räkna bort dagarna efter nattjour. Då blir det 20 av 28 dagar. Av dessa 8 kvarvarande dagar har jag varit jour ungefär fem. Då blir det tre helt lediga dagar på en månad. Jag känner nog att det är en aning för lite för mig.
Bara riskförlossningar
Min första natt på King Edward gick jag på min första kvällsrond på förlossningen. Det var ungefär 7-8 blivande mammor inskrivna. Jag tänkte att det kan inte bli så mycket att göra inatt. Jag kanske inte behöver gå på en enda förlossning. Sedan började man gå igenom listan. BMI 50, diabetes, tillväxthämmade barn, mamma som är drogpåverkad, en till mamma som är drogpåverkad, svår preeklampsi, v 30, vaginal sätesförlossning... Det är då jag verkligen fattar. På det här sjukhuset sker inga vanliga förlossningar. Allt är komplicerat.
lördag 14 februari 2015
Awful drip night
Sista natten i nattjoursveckan var jag riktigt trött. Inte en blund på tre nätter och natten dessförinnan varit uppe fyra timmar för att hämta upp en bebis. Och min dagsömn är aldrig lika bra som min nattsömn.
Och precis som man tycker att man börjar bli bra på något fallerar det.
Jag fick inte in en enda PVK på hela natten.
Och det var många som skulle sättas, och de behövdes verkligen allihop. Efter att ha försökt hur många gånger som helst, försökt få dit narkosläkaren (som stod upptagen på en operation med oväntade komplikationer), blev jag till slut tvungen att be bakjouren komma in. För att sätta infart. Då känner man sig inte som världens bästa doktor direkt...
Men som sagt, man börjar ju inte heller träna på de lättaste. Det här är ju små bebisar där typ alla bra kärl redan är använda. Har försökt höja min egen moral genom att kolla en massa youtube-klipp på PVK-sättning. Hoppas det hjälper.
Och precis som man tycker att man börjar bli bra på något fallerar det.
Jag fick inte in en enda PVK på hela natten.
Och det var många som skulle sättas, och de behövdes verkligen allihop. Efter att ha försökt hur många gånger som helst, försökt få dit narkosläkaren (som stod upptagen på en operation med oväntade komplikationer), blev jag till slut tvungen att be bakjouren komma in. För att sätta infart. Då känner man sig inte som världens bästa doktor direkt...
Men som sagt, man börjar ju inte heller träna på de lättaste. Det här är ju små bebisar där typ alla bra kärl redan är använda. Har försökt höja min egen moral genom att kolla en massa youtube-klipp på PVK-sättning. Hoppas det hjälper.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)